Tourette syndrom

Tourette syndrom är fortfarande relativt okänt bland fackfolk, men I Sverige har kunskapen om denna diagnos ökat fort på senare år. Den mesta informationen och forskningsrönen kommer från Amerika där man har uppmärksammat dessa svårigheter länge och kommit långt vad gäller förståelse och även behandling. Namnet kommer från en fransk läkare, Giles de la Tourette, som beskrev denna problematik redan på 1700-talet.

Det mest kännetecknande för TS är förekomsten av motoriska och vokala tics. Tics är en reflexliknande rörelse eller läte. Men har man Tourette syndrom är det sällan bara tics som är problemet. Många med TS har också problem som ADHD, dyslexi, ångest och depression, tvång och inlärningssvårigheter eller motoriska problem. Framförallt ADHD-problematiken märker man som regel redan före de första ticsen uppmärksammas.

Ticsen indelas i morotiska och vokala tics. Motoriska innebär en ofrivillig muskelrörelse. Till exempel att personen blinkar mycket/spärrar upp ögonen, rullar med ögonen, rynkar på näsan, slickar sig om munnen, spärrar upp näsborrarna. Vokala tics kan vara en upprepad harkling, ett pipande ljud, rapar, hostar, visslar eller i vissa fall upprepande av fula ord (koprolali).

Komplexa motoriska tics kan vara att personen vidrör föremål, räknar föremål så det går jämnt upp, luktar på föremål eller härmas. Ticsen debuterar hos de flesta i 6-7 års ålder, ofta som blinkningar, ryckningar och grimaser. Ryckningar i axlarna, en arm eller ett ben är vanliga.

De vokala ticsen kommer lite senare. I början uppträder de ofta som ”normala” snusningar och harklingar men utvecklas senare till andra ljud och läten. Det är typiskt att ett tic utbyts av ett annat och att frekvensen ökar eller minskar i olika perioder, som toppar och dalar.

Delar av sjukdomsbilden förändras med stigande ålder, även om man anser att puberteten är en mycket påfrestande tid för de flesta med TS. Till den positiva sidan hör att många med handikappet är aktiva, driftiga personer som det går mycket bra för i livet.

Text: Miriam Jaakola